Tjugo tjugosju.

Jag är mest väldigt, väldigt tom nuförtiden. Jag är ledsen för det.
Kanske kommer jag tillbaka hit och börjar skriva här igen. Kanske kommer jag aldrig tillbaka. Kanske börjar jag på ett nytt kapitel, på en annan adress, en annan blogg, en annan dag. Om det blir så, och om ni vill följa med, skriv en kommentar och lämna er mail/blogg. Så hörs vi. 


Ta hand om er. <3

Tjugotre tjugofem.

Det har hänt så mycket sedan sist.

Jag har kramat ett syskon för sista gången på väldigt, väldigt länge. Jag har fått sorgbesked och glädjebesked. Jag har lyssnat på Kent på högsta volym och mest velat skrika rakt ut.
Nätterna äter upp mig mer än vad jag är van vid men kanske är livet lite så här ibland.

"Den här gången är det ditt hjärta som hörs."

Jag har gjort massor på impuls och blundat för stressen. Andetagen har varit tunga och hjärtat slår skrämmande olika från dag till dag.

Jag har hittat ersättningar. Nu behövs bara en blick från honom för att hela mitt hjärta ska rivas upp. Ändå kastar jag blicken mot honom.


Men mitt hjärta slår fortfarande.


Tjugoett nollnio.

Jag vet inte vilket som gör mest ont. Att han verkar så mycket lyckligare eller att hon är allt jag inte var. 

Min fina vän.

Jag ska berätta om en tjej för er.

För knappt ett år sedan kände vi varandra lite sådär, vi hade gemensam vän, så vi åt tillsammans några dagar i veckan i skolan. Jag minns att jag var väldigt nyfiken på henne, på vem hon var bakom det där himla fina håret och det smittande skrattet. Och senare, lite hastigt och lustigt, kom vi varandra väldigt nära. Det är något som jag är så himla glad över idag.

Hon har världens roligaste humor, och skrattar så mysigt på något sätt. Hon spelar piano himla fint och jag tycker om hennes sångröst väldigt mycket. Hon fyller min väska med fina lappar och säger/skriver alltid rätt saker. Hon ser rakt igenom lögner, och vi kan utbyta blickar och direkt förstå varandra. Hon är mästare i kuddkrig och näst bäst i tedrickning. Och, hon köper klänningar som får mig att vilja bränna min garderob och hon passar i cirkus allting.

Hon betyder massor, och jag tycker om henne fantastiskt mycket.


Tjugotvå tjugosju.

Jag är inte säker på om ni förstår. Om ni förstår hur han plågar mig och hur jag plågar mig själv. Hur allting gör så ont och hur jag försöker att glömma. Jag har insett att tre nej var för lite för att han skulle förstå, att jag inte var tillräckligt tydlig när jag gång på gång försökte ta bort hans händer. Att det var mitt fel eftersom jag lät honom tillslut. Varför tycker jag att han har gjort fel? Det var ju jag. Äckliga jag.

Måndagskväll och saknad.

Jag har hittat min drömkille.

Han är så himla fantastisk. Han har en utstrålning över allt annat, det finns inte ord för hur bra han är.

Och han finns inte långt bort, han är ingen skådespelare som bor i LA eller fotbollsspelare i Barcelona.
Jag träffar honom fem dagar i veckan och pratar och så.

Men det finns bara en liten hake.


Han kysste mig/oss/allt som fanns att hålla vid hejdå för några månader sedan.


20.59

Ni skriver om gymnasieval och nationella prov och jag kan verkligen säga att jag känner igen mig. Jag är också mitt i allt det där just nu. Gymnasievalet kan ha varit det svåraste valet hittills i mitt liv, men nu känner jag mig ganska säker ändå.

På tisdag har jag(/vi?) nationella i svenska. Det är nog det provet där jag har störst krav på mig, och det gör mig så himla nervös då grammatik egentligen inte är min styrka. Jag vet att man inte ska vara nervös över de nationella proven, men det är så svårt att låta bli.


Ni skriver om kärleken och avsaknaden av den. Jag känner igen mig så himla mycket i båda delarna och just nu hugger hjärtat varje gång jag ser honom. Det gör så ont men jag vet att jag är för dålig för honom. Han förtjänar en tjej som är snygg, smart och smal. Inte en tjej som alla tycker är konstig.
Jag saknar den lyckliga kärleken så himla mycket. All bekräftelse, och den där känslan av att veta att man tillhör någon. Men, man blir inte kär i mig.

Nitton tjugonio.

Jag blir så ledsen men samtidigt så glad av era kommentarer.

Ledsen för att ni skriver att ni känner igen så mycket. Jag vill inte att någon ska ha det såhär, jag vill inte att ni ska känna igen er för jag tror verkligen inte att ni förtjänar sådant här.

Men jag blir så glad, ändå. För att ni är så fina och verkligen tar er tid att kommentera. Det betyder väldigt mycket. 


Kan inte ni berätta någonting? Precis vad som helst, kanske er favoritlåt, vad ni gör om nätterna, vem ni senast kramade, om ni också brukar ha olika strumpor på er eller någonting helt annat. Det vore fint.

Lördagseftermiddag.

Svälj snälla svälj svälj svälj så kanske den där klumpen som fastnat halvvägs ner i magen försvinner. Hans hus kommer alltid att ligga femtio fötter ifrån ditt men vad spelar det för roll? Han kommer aldrig någonsin att ta de stegen fram till min dörr. Jag är ju inte en sådan där som människor tar kontakt med på det sättet. Framför allt inte pojkar med fantastiskt vackra ögon och smittande skratt.

22.39

Jag lever nog på hans blickar några dagar till.

Nollåtta trettio.

Jag tror inte att någon förstår mig. Jag tror, ärligt talat, inte att en enda människa förstår allt det här.

Förstår hur mycket hat som jag har inombords. Hur otroligt mycket jag hatar mig själv, hur varenda cell blir ett kilo tyngre när jag ser mig själv. Hur ont hjärtat gör när jag antar att de pratar om mig när jag har gått förbi.
Framför allt hur mycket jag vill bli smal.

Jag är tjock och ful. Det vet jag, och så är det liksom. Fulheten kan jag inte bli av med. Möjligtvis med operationer men sådant skulle aldrig falla mig in. Men tjockheten går att bli av med. Och då är jag ju åtminstone lite mer attraktiv. Lite mer som alla andra. Fast smalare då.

Jag är trött på alla de som säger att "du blir inte lyckligare om du blir smalare". Tro mig, den dagen jag kommer i byxorna kommer att vara den lyckligaste dagen i mitt liv.


Om att må sämre för att låtsas må bättre.

Jag vet inte. Kanske har bara tanken gjort så himla ont att jag inte lyckats få ner det i skrift. Hela mitt bröst slits i tusen och tusen bitar just nu men jag måste få det här ur mig. Kanske försvinner alla äcklighetskänslor då. Eller så tycker ni bara att jag är en idiot.
Och egentligen har jag nog aldrig skrivit en så dålig text, men jag måste bli av med allt det här. Det tar snart död på mig.


Jag ville visa för mina vänner, för alla, att jag visst var lycklig. Jag ville inte ha massor med oroliga frågor om hur jag mådde och jag vill framför allt inte tynga ner de vänner som redan var tyngda. Därför tänkte jag att vad kan egentligen gå fel? när han sa att han var kär i mig. Nu vet jag att, allt kan gå fel.
Jag berättade för mina vänner om hur lycklig och kär jag var, samtidigt som min dagbok var full av ångest över allting jag gjort som jag absolut inte ville göra. Jag ljög och ljög och ljög om hur lycklig jag var och om hur han gjorde mig hel, jag ljög till och med för er. Men jag är nog säker på att han förstod ganska fort vad som hände. 

Efter tre veckor sa min mamma att hon hade sett att jag inte alls mår bra. Det var nog egentligen då jag insåg att - det var inte värt det. Och jag förstod att fasaden ändå skulle brista snart och då skulle jag stå där helt blottad.
Jag lämnade honom. Jag berättade för alla men lämnade nog de flesta med alldeles för många frågor. Jag tror att jag blev lyckligare. 


Det var nog inte förrän ganska nyss jag insåg hur dåligt jag mår över detta. Hur äcklad jag är över vad jag gjort, hur jag gjorde så mycket som jag aldrig ville göra.

Hur jag lät saker gå så himla långt över gränsen för att jag ville ljuga för mina vänner. (Det låter så sjukt nu i efterhand.)

nollnoll tjugosex.

Det finns tio minuter på året som jag hatar. Det kommer aldrigaldrigaldrig att ändras. De minutrarna är mellan 31 december 23.55 - 1 januari 0.05. Varför? För när man står där, kollar på alla fyrverkerier som lyser upp himlen och alla taken, och när minusgraderna får ens för tjocka ben att skaka och alla skålar och önskar gott nytt år. När man står där blir allt så uppenbart. Så verkligt. Så påklistrat.

Uppenbart att man har haft ett fruktansvärt år och att man borde, men ändå inte kan, lämna just alla de där händelserna bakom sig.
Verkligt att allt det här händer, just i detta nu står så många människor och hoppas på att det nya året ska bli ett lyckligt år, och sedan vänder den där lyckan som aldrig kunde bli. (där går någon annan istället för dig, där går någon annan än vi)
Påklistrat när alla skålar och kramas och lyssnar på abba och skrattar och säger att "2012 kommer bli året då allt blir bra, tjejer!" och sedan går de hem och väger sig och börjar bokföra sitt liv fram tills 40 kilo.

Så jag säger detta nu, för att inte stå där alldeles besviken nästa år. 2012 kommer att bli det sämsta året någonsin.


elva arton.

helt plötsligt är det tisdag och jag antar att jag var den allra fulaste tärnan på lucia.
magen svider och jag biter mig i läppen och kryper ihop till en boll för att inte skrika av smärta.

det skulle ju bli bra nu.

men vad händer då med det infekterade såret och kommer aldrig den där orken tillbaka? den där orken som krävs för att kunna le när man möter människor (jag får inte upp mungiporna längre), hålla sitt rum städat (alla kläder hamnar i sängen och stannar där), våga sjunga på lucia (jag backade ur), och den där orken som krävs för att hålla tårarna inne. vart tog den vägen?


sexton nollnio.

jag är den där sortens tjej som folk tror att de känner men egentligen gör de inte det alls. för den där beskrivningen om att jag är så säker och har gott självförtroende är så felaktig den kan bli. 

men så lär man känna en tjej som är likadan. eller, man känner henne sedan innan, för hon är ju den där goaste tjejen som alltid är så himla rolig, och som man lärt känna lite genom gemensamma vänner och lite så. men så får man lära känna henne mer, lite djupare och man sänker sin garden lite. man inser att man har så himla mycket gemensamt och även om det låter så bra är det så sorgligt. 

för hon har också sådana där nätter, och vi tänker så himla lika ibland.


hon är bra.

RSS 2.0